Foto: Hans Hästbacka.
Första veckan i mars detta år var det dags att ta det tredje fotot av fiskeläget.
De första svartvita bilderna från Märigrund är tagna i slutet av 1970-talet med en enkel kamera som fångade landskapet någorlunda bra.
Den ena bilden tagen från
taket av en strandbod i början av april månad visar söderut ett helt öppet landskap med laghus, bodar och fiskefyren utan skymmande träd och buskar. I dag skyms sikten från samma tak av alla träd och buskar som slagit rot
och växt upp under de senaste dryga 40 åren.
Den andra bilden tagen västerut från samma tak visar ett lika öppet landskap med en bod i förgrunden med Storhuset i mitten och ett halvt förfallet laghus
strax norr om Storhuset.
Den stora förändringen står alla träd för. Det öppna landskapet har vuxit igen. Här har björkar och tallar levnadsglada marscherat in på
scenen och tagit för sig av det fria livsutrymmet.
Bakom Storhuset syns Fiskemuseets tak och minnesmärket högst uppe på sin steniga backe. I fonden ramar en del björkar,
rönnar och tallar in den västliga vyn men själva fiskeläget med alla sina bodar och hus har gott om fritt svängrum där solen kan lysa in från alla väderstreck.
Drygt tjugo år senare står
jag på bodtaket och fotograferar den västliga vyn på nytt, i tidig aprilvår och nu med ny kamera som är laddad med en diafilm.
Storhuset är renoverat och nymålat medan det förfallna laghuset
norr om Storhuset har försvunnit, likaså den gamla skötbåt som låg omkullstjälpt intill Storhuset. Boden i förgrunden har försetts med en fågelholk där talgoxen brukar häcka varje sommar.
Den
stora förändringen står alla träd för. Det öppna landskapet har vuxit igen. Här har björkar och tallar levnadsglada marscherat in på scenen och tagit för sig av det fria livsutrymmet.
Det är en naturlig utveckling som sker i ett landskap där betande tamdjur i äldre tider höll landskapet öppet och där de betande djuren inte varit närvarande på femtio, sextio år.
Nu har fåren återkommit till Märigrund men de kan givetvis inget åt alla träd och höga buskage som tagit över merparten av Märigrund men de håller resten av skärgårdslandskapet öppet.
När man ser hur framgångsrika träden är tillsammans med vide i fuktsvackor och havtorn ute på de steniga stränderna kan man inte annat än beundra deras livskraft och framåtanda.
Träd och buskar erövrar, eller återerövrar, öppen mark. Det är de skapta till. Det är deras uppgift i naturen, att skapa dungar och skogar av träd som ger skydd åt landskapet och
stabilitet åt väderleken. Ju mera skog desto större stabilitet.
I dag vet vi att skogen binder koldioxid ur luften, ju mera desto bättre med tanke på de stora förändringar i klimatet som skett speciellt
under 2000-talet. I dagens läge kan det helt enkelt inte finnas för många träd och för mycket skog på jorden där människan skövlat skogar under flera hundra år utan en tanke på landskapet och framtiden.
Den tredje bilden i bildserien från Märigrund är tagen första veckan i mars månad detta år, den här gången med en digital kamera som radikalt förändrat fotograferandet
sedan digikamerorna tog över kameramarknaden och underlättat fotograferandet för de flesta fotografer.
Strandboden med sitt hala plåttak står kvar på sin plats och gör det möjligt även
för en åldrande fotograf att se landskapet lite från ovan och kan bjuda på samma vy som för drygt tjugo år sedan och för över fyrtio år sedan. Det har gått 44 år sedan jag fotade den svartvita bilden.
I den soliga marsdagen kastar träden blå skuggor över snön som ligger knädjup bland fiskelägets byggnader. Träden som så framgångsrikt vandrat in på scenen har växt till sig och fått
sällskap av yngre artfränder.
Utan de röjningar som emellanåt har gjorts i det uppväxande beståndet av björkar och andra träd skulle platsen vara ännu mera igenväxt. Ett kulturlandskap
som fiskeläget på Märigrund behöver naturligt nog en viss skötsel för att bibehålla en del av sin ursprungliga karaktär.
De första flyttfåglarna var
på plats och varslade om en kommande vår med islossning och ejdrarnas vackra hoanden i havsbandet.
Under Märigrundsdagen som ordnas vartannat år brukar ett av samtalsämnen
under den trevliga och nostalgiska dagen i skärgårdsnaturens tecken vara igenväxningen av Märigrund. Den naturliga utvecklingen av träd- och buskbeståndet skymmer för många minnen och händelser som hör hemma
i det öppna skärgårdslandskapet.
Att inte se havet på västra sidan av Märigrund från det soliga tunet vid Storhuset känns inte bra. Sikten skyms av en tätvuxen aspdunge och grenrika tallar.
Att röja upp den utsikten och lämna kvar ett vackert galleri av aspar och tallar genom vilket havet syns är ju helt möjligt med talkokrafter.
För det krävs det dock en ordentlig isvinter som gör det
möjligt att forsla bort allt virke som röjningen ger upphov till. Om och när en sådan isvinter kommer kan ingen sia om i dessa uppvärmda tider.
Besöket på Märigrund i
början av mars bjöd för övrigt på mäktiga isvallar att vandra på och fotografera längs Märigrunds västra sida. Vintern och havet hade än en gång kapslat in den steniga och klippiga stranden i ett
tjockt ispansar.
Och de första flyttfåglarna var på plats och varslade om en kommande vår med islossning och ejdrarnas vackra hoanden i havsbandet.